Wet willy, towel snap och noogie. Registret med praktiska mobbing-tekniker sträcker sig långt. Ingen teknik har dock samma plats i bokhyllan med klassiker som kalsong-rycket ”wedgie”.
Det här är en ”wedgie” i traditionell mening:
Att dessa tekniker, som populariserats genom amerikanska high school-filmer, skulle vara ineffektivt i buren när det tillåts, motbevisas i klippet ni kommer se lite senare. Ingen har visserligen försökt falsifiera den hypotetiska tesen om att det inte skulle kunna vara effektivt, men ni förstår vad jag menar.
I UFC:s spädbarnsstadie bestod organisationen av ett slags maktkamper mellan enskilda discipliner. Deltagarna hade oftast erfarenhet i endast en disciplin, som till exempel boxning, judo eller karate, och hade ingen eller liten erfarenhet av att slåss mot en motståndare med annan typ av bakgrund än dem själva. Viktklasser saknades och likt japanska Pride, kunde matcherna mellan en David och en Goliath bli mycket korta och blodiga.
I sitt tidiga skede var UFC en organisation med en mycket våldsam natur. Organisationens slogan löd: ”There are no rules!” (Det finns inga regler!). Det var inte formellt förbjudet att till exempel dra i sin motståndares hår eller misshandla motståndarens skrev, men ansågs i alla fall osportsligt. UFC uppmärksammades av myndigheter runtom i USA och förbjöds i nästan alla delstater. För att överleva som sport började organisationen införa ett mer sportsligt regelverk och började etablera sig som en legitim sport. Grundidén behölls och tack vare UFC anses MMA vara den snabbast växande sporten i modern tid.
För att återgå till inledningen, vill jag dela med mig av en av dessa dråpliga sätt att utöva sina förmågor. I ett lättviktsmöte mellan japanen Yoshiki Takahashi och brasilianaren Wallid Ismail under UFC 12: Judgement day, kontrollerar Takahashi sin motståndare med hjälp av en så kallad ”wedgie”. Takahashi vann matchen via enhälligt domslut.
Anton McGregor 
december 19, 2024