6 myter om MMA

MMA är sporten som ses som den snabbast växande sporten i världen. I och med sociala medier och olika digitala plattformar som Youtube har MMA lyckats få ett enormt genomslag på kort tid. Eftersom internet har en stor förtjänst till sportens genomslag är det oundvikligt att myter och falskheter kring sporten uppstår. Vi ska nu begrava dessa myter i sarkofagen, där de hör hemma:

Myt 1: Pride var bäst

Sanningen: Pride var, tack vare sina matchningar, lite av en cirkus. I tio år kunde vi se övertjusiga evenemang och heglonförklaringar av bestående MMA-hjältar. Trots den Japanska organisationens sinne för underhållning begick Pride flera misstag under dess brinntid. En brist på dopingkontroller och riskfyllda matchningar utan konkurrenskraft men även riktigt tråkiga matcher, till exempel det 50 minuter långa sömnpillret mellan Renzo Gracie och Sanae Kikuta, präglade Pride. UFC gjorde, med sin moderna och marknadsvänliga tolkning av sporten, att sporten är den snabbast växande sporten i världen och det finns få som inte vet vem Conor McGregor är.

Myt 2: Låt det aldrig gå till domslut

Sanningen: Det här mantrat må uppmuntra till spännande matcher men det ligger långt från verkligheten. Ett bra exempel på det är Alexander ”The Mauler” Gustafsson och Jon Jones fantastiska match under UFC 165. Gustafsson blev härmed en rising star i den amerikanska befolkningens ögon och matchen har hyllats som en av de bästa matcherna i sportens historia. Ibland är det dessutom ett smart taktiskt drag av en fighter. Ett exempel är när Muhammed ”King Mo” Lawal spenderade fem ronder ovanpå Gegard Mousasi. Lawal, en brottare, förväntades ha liten chans att vinna mot Gegard Mousasi i en stående kamp och tog till en taktik som uppenbarligen fungerade.

Myt 3: Du måste besegra mästaren för att bli mästare

Sanningen: Med handen på hjärtat ger titeln ”mästare” dig ingen fördel i en match. Titelhållaren har ingen gudagiven rätt att behålla sin titel bara för att en motståndare inte lyckas avsluta den. I en felfri värld skulle varje fight sluta avgörande, men om en fighter lyckas vinna med 48-47, vinner den. Sådana är reglerna. Enkelt. Trots att George-Saint Pierre lyckades hålla sig vid medvetande i sin match mot Johnny Hendricks är det många som tycker Hendricks vann matchen, speciellt efter en fantastisk uppvisning mot en av de bästa någonsin.

Myt 4: Fedor var stor på grund av dålig konkurrens

Sanningen: Det är sant att den ryske björnen Fedro Emelianenko inte alltid mötte konkurrenskraftiga fighters. Tyvärr fick Fedor aldrig chansen att möta UFCs toppskikt innan han skulle pensionera sig. Om man letar vidare, blir det svårt att förneka att Fedor var den bäste tungviktaren i världen. Han krossade Antônio Rodrigo Nogueira två gånger, som efter förlusten mot Fedor satte tryggt på en andra plats i världsrankingen under ett halvt decennium. Han slog en av de bästa tungviktarna i världen, Mirko Cro Cop, som betraktades som en av de bästa strikers tungviktsvärlden beskådat. I tio år på toppen är listan på konkurrenskraftiga motståndare lång. Zuluzinho ”The Fat Brasilian” var inte en av dem.

Myt 5: Bensparkar tar dig inte särskilt långt

Sanningen: Den som tagit mot ett förhårdnat skenben mot låret kommer definitivt ha något att säga om detta. Om du inte upplevt smärtan som uppstår efter en välplacerad benspark kan det jämföras med att få ett baseballträ svingat stenhårt på benet. Om du fortfarande tror mig uppmanar jag dig att kolla på när Jose Aldo demolerade Urijah Fabers lår med upprepade sparkar mot det under WEC 48. Ouch!

Myt 6: X i dennes storhetstid skulle slå Y

Sanningen: Mytbildningen kring vissa fighters är befogad. När sporten var ny fick världen se en ny typ av hårdkokthet där mästarna besegrade de som ansågs vara de bästa i världen. Men att påstå att till exempel Tank Abbott skulle kunna slå Stipe Miocic i ett modernt sammanhang där fysik och all-round-egenskaper betonas, är helt uppåt väggarna. Royce Gracie skulle aldrig besegrat George Saint-Pierre och Chuck Lidell skulle total manglas av Jon Jones – precis som alla andra. All respekt till legendarerna som hjälpte forma sporten men till skillnad från bensparkar tar affektionsvärde dig inte särskilt långt.